Rashistoria

VIT HERDEHUNDS HISTORIA

Schäfern är av gammalt ursprung. Som renavlad ras blev den färdig först under 1800-talets slut. Dess popularitet har varit till rasens förgång, eftersom urskillningslös avel blivit följden. Exteriört och samtidigt mentalt högklassiga schäfrar är inte vanliga. Alla färgvariationer utom enfärgat vitt är godkända, svart eller grå, enfärgad eller med tecken i någon grå eller gul till rödbrun nyans. Men hos schäfrarna förekommer inte bara dessa färger utan även vitt! Dessa bör noga skiljas från albinotiska djur. Albinotiska djur har röda ögon och är ljuskänsliga, men icke albinotiska djur d.v.s. Vanliga vita djur har mörka ögon, bruna, mörkblå eller mörkgröna.

1968 röstade man för att schäferklubben i USA skulle bannlysa alla vita hundar angående deras avelsstandard. För första gången sen grundandet av klubben 1913, blev registrerade och avlade hundar enligt stadgar bannlysta från tävlingar p.g.a. deras färg. Dessa kontroverser fortsätter än idag.

FÖRFÄDER – RÖTTER

Förfader till en av världens första tyska schäfer som blev registrerad var faktiskt vit. Varje levande äkta tysk schäfer av idag, vars rötter går tillbaks till “Horand” (den första officiella avelshunden) har åtminstone en vit förfader i sin genetiska stamtavla och i blodslinjerna.

Doktor M B Willis förklarar i sin bok, “Den tyska schäfern – historia, utveckling och arvslära” att “Greif” en vit schäfer som ställdes ut i Hannover 1882, och igen 1887, var en av de första 2 tyska schäfrar som någonsin ställts ut. Han får medhåll från andra författare inom detta område. 2 andra vita schäfrar som också ställdes ut under denna period var “Greifa” och “Grief II”. Alla dessa hundar ägdes ursprungligen av Baron von Knigge, ägare till “hounds of beyenrode”.

Joseph Scwabacher skriver i sin bok 1922, “Den populära schäfern” att  “Greif”,  f, 1879, och tiken “Lotte”, köptes från Wachsmuth kennel av Freidrich Sparwasser till hans kennel i Frankfurt. “Greif” och “Lotte” kommer från ätten Thuringia och Frankonia, prisad av den tidens uppfödare för sina varglika, upprättstående öron och den grå päsen som härstammar från vargen. Dessa två hundar fick bl a avkomman “Lene”.

“Lene” parades med “Kastor” (hans far, Pollux och mor von Hanau) och det resulterade i bl a “Hektor Linkrshein”, född 1 jan. 1895. Scwabacher sökte reda på genetiska föräldrar ända till 4 generationer tillbaks!! Det finns andra liknande uppgifter om “Hektor”, bl a skrev George Horowitz om detta i sin senare bok från 1923, “Den varghundslika schäfern”.

Den 3 april 1899 köpte Max von Stephanitz “Hektor” på en liten utställning i Karlsruhe i Tyskland, von Stephanitz även känd som Fadern till alla utställningar. “Hektor” som hade många olika ägare var inte i den egentliga meningen någon utställnings hund, utan helt och hållet en sann arbetande fårhund. Han stod för minst tre kända linjer av olika kända drag för den dåvarande tyska schäfern; Thuringia, Wurttemberg och Krone (Frankonia).

I dagens läge skulle han gå som blandad avel, liksom de första hundarna som står för vilken som helst ny avel. Faktum är att termen renavlad har vi människor hittat på, det är ju en relativ fackterm som används inom avel, och kan variera då stadgarna hela tiden ändras och nya avkommor träder fram årligen.

von Stephanitz såg i “Hektor” den hund som han väntat på i flera år för att kunna grunda sin nya avel. Samma dag som inköpet av denna hund bestämde sig von Stephanitz och hans vän Artur Meyer att grunda sin nya klubb. Hunden döptes om till “Horand von Grafrath” efter kenneln och efter egendomen som låg väldigt vackert vid Grafrath. Den 22 april 1899 grundade de “Den tyska schäferklubben” som så småningom blev en av de största klubbarna, och även den mest kontrollerade vad det gäller ren avel inom speciella klubbar.

“Horand”, som hunden nu hette, (barnbarn till Greif, den vita schäfern) blev den allra första registrerade tyska schäfern, SZ 1(SZ=tysklands reg,nr). “Horand” hade bl a ett kullsyskon, “Luch Sparwasser” som också hade vita blodslinjer och som “Horand” blev använd för avel vida omkring under dessa tidiga år, bl.a. för just sina blodslinjer.

“Horands” historia dokumenterades även av Frank Townend Barton, som skrev i 1925 års Kennelns Encyclopedia;-”Greif” på tyska betyder tag, grepp,och att “Greif” stod så högt i stamtavlan att det otvivelaktigt måste representera glädjen hos uppfödaren som äger detta djur, med sin extremt starka käke och perfekta tänder. Ett nedärvt karaktärsdrag som eftersträvas ideligen. Ursprungligen sägs att “Greif” var en helt vit hund, som på den tiden var en populär färg hos t.ex. fåraherdarna, då vilda djur som rev får inte kunde urskilja hundarna från fåren, ofta blev överrumplade, och fick lida för konsekvenserna. Vita schäfrar av idag är bannlysta, p.g.a. att de anses inkräkta på arbetet med andra schäfrar. En nyck av bl a allt som har med modet inom hundvärlden att göra.

-”Den gemensamma ansträngningen att utveckla en ren linje av vit schäfer före 1900-talet var i Alsace-Lorraine (Österrike), och gjordes av det mäktiga Kungl. Hapsburghuset, vars inflytande, som envåldshärskare, över Europa fortsätter till slutet av 1800-talet.” Detta skriver Dr Peter Lorenz Neufeld i en av de första böcker om den vita schäfern 1970, “Den oövervinneliga Vita Schäfern”. Historien förtäljer att Drottningarna av Hapsburg ville ha vackra vita hundar som kunde matcha deras fantastiska vita balklänningar och även deras vita lippizzanerhästar som drog de kungliga vagnarna.

I vilket fall som helst, så kan många stora amerikanska vita schäfrar spåras tillbaka till inte bara “Horand” utan till åtminstone sju av de Hapsburgska avelsättlingarna.

“Horands” mest kände son, champion “Hektor von schwaben” , (f.1898) var tysk champion både 1900 och 1901. Man avlade mycket på honom och därmed förde man fina vita gener vidare. Genom en annan son, “Hektor Beowulf”, 2 generationer nedåt, fick man bl a den vackra “Berna von SeeWiesse”(f. 1913) som var en av de första vita schäfrarna som blev registrerade i SV:s avelsbok, “Den tyska schäfern i ord och bild”.

Enligt Dr Neufeld fanns ytterligare en viktig snövit schäfer, “Blanka” (Bianca von Reidenkenburg), vars färg blev bortsedd ifrån och felaktigt förtecknad av flera tyska schäfermyndigheter, bl.a. p.g.a. felstavningen i hennes namn. Hennes far, ch “Hettle Uckmark”(f.1907) blev 1909 års Seiger. Hennes mamma var den lika kända “Flora” Berkenmeyer”(f.1911), var en vackert färgad tik, svart med gula tecken, och väl utmärkta sadelmarkeringar. “Flora” blev ansedd som en av kullarnas bästa tik, och lämnade vidare också fina vita gener.”Blankas” son, den berömda ch (Hamilton) “Eric von Grafenwerth”,(f.1918) blev Seiger 1920 och SV Grand Victor, och 1922 Amerikansk SV Grand Victor Champion.

Han blev ansedd som dåtidens mest framstående hane, från vilken ett stort antal fina exemplar härstammar, inkluderat också många vita drag hos den tyska schäfern. Därmed bör påpekas att trots “Blankas” kända föräldrar och hennes och sonens avkommor är omnämnda i böcker, så finns det inte en enda bild på just henne, bara på sonen och dennes avkommor.

von Stephanitz utvecklade en avel för “nytta och intelligens”, vars ändamål var service till människan. Han var inte särskilt intresserad av rasen som sådan, eller t ex det fina i att hålla på med avel, utan han etablerade istället uttrycket;-”Nytta är det sanna kännetecknet för skönhet”. Han sade också;- “färgen på hunden har inget som helst att göra med nyttan av hunden”. Färgen på tyska schäfrar varierade från helt svarta, varggråa, svarta med gula tecken till helt vitt. Von Stephanitz kontrollerade nästan helt utvecklingen av aveln fram till sin död.

I von Stephanitz avhandling 1923 kan man läsa om färger långt tillbaka i tiden, bl.a. står det att läsa att romerska anteckningar från 60 e Kristus och upp mot 1800-talet visar att herdarna föredrog den vita färgen hos hundarna. Den störst anledningen var att man kunde urskilja dessa hundar på alla tider, natt, gryning och skymning, och framförallt skilja den från varg.

Andra ansåg att de vita hundarna gick bättre ihop med får, och att de inte syntes så bra men höll ordning när det kom rovdjur eller tjuvar. Vita hundar skrämde inte betande hjordar som kunde få för sig att vargen närmade sig. Den “ondskefulla ” vargen blev nästan helt utrotad i större delar av Europa under 1800-talet. Därför spelade storleken och färgen på dessa “vita jättebeskyddare” inte längre så stor roll. Fast man kom fram till att de ganska stora och tuffa får som var populära i Tyskland på den tiden inte kunde vaktas av små hundar. Herdarna krävde en ganska intelligent hund; stark, snabb och vig, men även varlig nog för att inte skrämma fåren. De behövde lättlärda och lojala hundar med god uthållighet, vattenmotståndig päls och som tålde kylan.

von Stephanitz hade verkligen inte någon som helst förkärlek till varken svarta eller vita hundar, utan han sade;- “Jag är inte för en enhetlig färg.. svart bjuder inga som helst fördelar som färg, en helt vit slät päls ser fruktansvärt tråkig och ointressant ut”. Men han skrev vidare  -” Jag har redan sagt allt som finns att säga om färger och deras betydelse, eller rättare sagt obetydelsen av den, i samband med service”. Han tyckte att det inte fanns någon bra hund som kunde ha “FEL” färg.

Milo Denlinger skrev i sin bok 1947,”Den fullständiga Tyska schäfern”, att under tidiga år så dominerade en grupp på fem schäfrar fullständigt avelns historia. De framstod över andra och genom inavel och vidare nedavel så har dessa fem hundar stark påverkat dagens Tyska schäfrar.

Andra författare hävdar att under dessa första 15 år av aveln – känd som den gyllene eran av Tyska schäfrar, när Tyskland hade ett monopol som ingen kunde utmana – fanns det 30 hundar(de fem av Denlinger nämnda inkluderade) som utgjorde stommen för aveln. Alla kända champions i världen härstammar praktiskt taget från denna grupp. En mycket överraskande upptäckt gjordes när man höll på att spåra bakåt angående stamtavlor från tre vita schäfrar. En genetisk plansch som gjordes visade att från dessa 30 hundar som man refererar till som stommen, hade 18 st fått vita avkommor, antingen i direkt nedstigande led eller senare, som i sin tur har fört de vita generna vidare till många kända champions. Till på köpet visade det sig att de andra 12 som var kvar av stommen var ättlingar till hundar som fört de vita generna vidare. Det fram gick att inte bara “Horand” förde vita blodslinjer/gener, som kom från hans ättling “Greif”, utan också på fadersidan genom “Pollux” som också hade vita gener. Med andra ord så hade alltså både hans föräldrar, far och morföräldrar i oändlighet vita resistenta vita gener. Detta är ett faktum som inte går att bortse ifrån, då tusentals vita avkommor föds i olika kullar.

Vad säger då allt detta oss? Helt klart är att de vita generna på dåtidens Tyska schäfrar var mycket väsentliga, inte bara för färgen utan just för aveln som sådan, i detta tidiga skede , egenskaper som strukturen på hundarna, temperament och deras intelligens. Färgen som sådan var faktiskt helt ovidkommande vad det gäller fysiska och mentala egenskaper.

1923 blev beskrivet som ett magiskt år för schäfern, En av orsakerna var att bl.a. fru M Hartley Dodge(Geraldine Rockefeller), även hon hedersmedlem i Tysk schäferklubb, blev mycket dedikerad till denna avel. Geraldine Dodge och Josephine Rine gör flera observationer angående vita hundar och undrar varför några avelsmyndigheter, under press från Tyskland, gör sådant liv över vita hundar och menar att den vita färgen skulle vara ett tecken på fördärv. Detta skriver de två om i sin bok “Den Tyska schäfern i Amerika” 1956.

GENETISKA ANGELÄGENHETER

Dokumenterad forskning visar slutligen att vita schäfrar INTE har några fysiska eller mentala svagheter som genetiskt har med dess färg att göra. Dr M B Willis hävdar helt klart att det inte finns något medfött släktskap mellan hårets pigment och hälsa eller stabilitet hos den Tyska schäfern.

I en artikel i 1984 års “The journal of heredity” (ärftlighetstidskriften) skriver Dr Eugene Carver om genetiska pälsfärger på den tyska schäfern och berättar att rapporter från olika veterinärer visar att det inte finns några fysiska onormaliteter eller mentala problem förknippade med den vita schäfern. Faktum är att det inte finns en enda grundlig, noggrann och objektiv vetenskaplig forskning som existerar, som dokumenterar någon som helst brist på vita hundar i samband med just färgen. Tvärtom finns det en massa band med information från uppfödare, anhängare, ägare, forskare, avelshistoriker, veterinärer och genetiker som just bevisar att den vita schäfern är helt normal i alla avseenden.

Vita schäfrar med svarta nosar och tassar är inte albinos. De är helt lika andra vanligt förekommande raser, det finns ju många vita hundar inom olika raser, polarbjörnar och arktiska vargar som är vita. Albinodjur är ovanliga naturliga händelser som exponerar otillräckligt pigment, mjölkvit eller genomskinlig hy (som ofta framstår som skär), skär eller blå iris och mörkröda pupiller. Dövhet, blindhet och sterilitet som förknippas med en genetisk faktor, merle (M) som har visat sig ha tragiska effekter på vita hundar inom kanske tre eller fyra andra raser, har aldrig någonsin funnits inom stammen av Tyska schäfrar. Fred Lanting som var hängiven student av aveln, domare inom AKC, uppfödare och medlem i Tysk schäferklubbs styrelse, åtog sig att göra en granskning av vita schäfrar.

En del av materialet publicerades i “Tyska schäfertidningen” sommaren 1988. Granskningen avsåg 53 av WSGDCI:s uppfödare och 5320 vita hundar!!! En enstaka hund rapporterades vara döv men det blev aldrig bekräftat. Nya försök att förknippa vita schäfrar till dessa tillstånd har ingen som helst vetenskaplig grund. Lanting har uppriktigt erkänt i en artikel 1983, “att ha fastnat, i mina yngre år, i massans psykologiska hat mot vita hundar”. Epilepsi och höftledsdysplasi har aldrig förknippats med endast pälsens färg inom någon som helst ras. Välaktade uppfödare parar inte hundar som man vet kan föra dessa allvarliga tillstånd vidare.

Pälsens färg, blekning, eller utblandning av färgen och uppblandning som visar sig på avkomman, är komplexa genetiska frågor. Emellertid, det har visat sig som ett rent estetiskt bekymmer inom schäferstammen, med två möjliga undantag: Högst ovanliga helt bruna hundar med bruna nosar, om vilka vissa tror att de kan föra vidare dödliga genetiska faktorer, och uppblandning med blått (pälsen gråblå), dessa schäfrar rapporteras – fast det är inte bevisat – ha förknippats med dålig hälsa. Bleknande färg hos avkomman kan uppstå vid vissa genetiska kombinationer, men inte begränsad hos någon speciell färg hos någon ras.

En fördel som WGSDCI:s uppfödare har genom att para vitt med vitt är att de får alltid vita valpar, eftersom båda föräldrarna – om de är vita – bär endast resistenta vita gener. WGSDCI:s uppfödare behöver inte bry sig om färg, förutom vitare/vitt, utan endast kvalitet.

FRAMTIDA VAL

Utrotning – Acceptera Tyska schäferklubbens kungörelse att bannlysa som sista ord. Sluta köp, avla ställa ut, vit schäfer skulle bli en “nyhetens behag”, en fotnot i historien om schäfrar och till sist dö ut.

I RÅDANDE ( OFÖRÄNDRAT) LÄGE

Fortsätt att stilla avla med kvalitet som utgångspunkt, medan man sakta ökar genetiska avkommor. Om man håller nere populariteten minskar “valpaktiviteten”, och även avkommor att välja ifrån, (fast man kan ju ha i åtanke att hela aveln startade med en enda hund). Betona lydnadsträning, temperamentsprover, “god hundgemenskap” och service, som t.ex ledarhundar för blinda och fysiskt handikappade.

Minska den grymma vinkeln som man utvecklat genom senare år, främst för dessa pråliga, eleganta hundar som rör sigi de små “skönhetsutställnings” -ringarna. Denna utveckling kan orsaka förlust av de fantastiska kraftfulla benen som fanns hos tidigare hundar, och ger ett intryck av att falla ner baklänges eller att de släpar sina bakdelar.

Överväg möjligheten att inte avla fram så väldigt låga bakdelar med en sådan vinkel, det kan ge upphov till svaga leder och höftledsdysplasi, speciellt för hundar som inte är utställnings hundar. Man måste påpeka, att vissa myndigheter däremot tror att orsakerna till höftledsdysplasi är medfödda faktorer, som ligamentstyrka och muskelmassa, i anslutning till svaga skelettställningar och struktur, snarare än den groteska vinkeln på bakdelen.

Studera vargen och se hur den rör sig. Studera dess otvungna gång, det rapporteras att den kan förflytta sig upp till 240 km på en dag. Ändå har den fortfarande enorm accelerationsförmåga, snabbhet och kraft att valla in och fånga sitt byte. Vargens struktur och vinkel liknar mest den som de tidiga tyska schäfrarna hade, än den i dag.

ANHÅLLAN OM ATT ÅTERGÅ TILL DEN TYSKA SCHÄFERNS AVELSFAMILJ

Vädja till den Tyska schäferklubben i USA om att bli återintroducerade som en godkänd färgvariation och helhet av avelns gener, historiska rötter och grundandets härstamning. Uppmuntra borttagandet av fördomen “normal” färg, och betona fysisk hälsa, temperament, nytta och intelligens. Red ut alla tidigare felinformationer och okunnigheten angående vita schäfrar. Överväg möjligheten till tre framtida schäfervariationer; svart, flerfärgad och vit. Fördomar vad gäller färgen hör inte hemma i dialogen mellan anhängare av renavlad schäfer.

FASTSTÄLL EN NY, ÅTSKILD AVEL

Detta alternativ har förut varit på tal, vissa tror redan att den faktiskt inträffat. Vita schäferklubbar i Europa är intresserade av att utforska detta alternativ, faktum är att vissa tidningar i Frankrike och Tyskland refererar till vita schäfrar som Amerikanska/Kanadensiska schäfrar. Detta alternativ är inte ett som WGDSCI godkänner av olika många orsaker, främst för att deras redan är registrerade som renavlade. Utan tvivel så är den vita schäfern en väldigt vacker och majestätisk hund med hög intelligens. Den blev skapad utifrån gener som sträcker sig långt tillbaka till djurens majestätiska förhistoriska tid. Tusentals människor från hela världen, som älskar dessa magnifika varelser borde kunna svara när de blir tillfrågade: – “Vilken vacker hund, vad är det för ras?” -”EN VIT SCHÄFER!!”

Avslutningsvis: Genom tiderna har det funnits en stor mängd vita schäfrar som har utmärkt sig på många olika sätt. Många har varit film- och TV- hjältar, Walt Disney hade många vita schäfrar med i sina filmer. En del har varit kända som polishundar, andra som räddningshundar, ja, det finns en uppsjö av förteckningar ö;ver vad vita schäfrar har åstadkommit genom årens lopp.

Lägre stående hundar? Mutationsalbinon? Ett fördärvat bakslag? Vita schäfrar är helt enkelt vanliga, normala schäfrar som bara råkar vara vita. Varken mer eller mindre!!!

VITA SCHÄFERKLUBBAR

P.g.a. de ökande fördomarna mot vita hundar började anhängare av vit schäferklubb snabbt att bildas och organiserades under 1960-talet. 1964 bildades den första klubben i Sacramento i Kalifornien. 1969 bildades “Vit schäferklubb av Amerika” och i Kanada öppnades en ny förening 1971. 1973 etablerades “Vit schäferklubb av Kanada” i Ontario. Under en treårs period ändrade den amerikanska klubben sitt namn till Internationella Amerikanska Schäferklubben (ASCI) och slutligen 1977 hade man bildat “Den internationella vita Tyska schäferklubben”(WGSDCI). Dallasföreningen bröt sig ur moderklubben men behöll namnet ASCI i en tvåårsperiod. WGSDCI hade på denna tid 12 lokala föreningar i USA.

Deras främsta mål är att förhindra utrotning samt att kämpa för att kunna bli godkända som en legitim färgvariation av den Tyska schäfern. De publicerar en kvartalstidning som sänds ut till entusiaster runt om i världen, “The shepherds din” (schäferns larm) heter den. Föreningarna håller speciella och roliga tävlingar inom aveln. En speciell nationell utställning hålls varje år i juni, sponsrad av de lokala föreningarna runt om i USA. Klubben tillhanda håller en avelsbok, en “Hall of fame” och ett historiskt bibliotek och publicerar en årlig almanacka samt utser veteran status.

 

TVISTEN BÖRJAR

Winefred Gibson Stricklands bok “Den Tyska schäfern idag”, 1974, berättar att under 1930-talet var många nazister medlemmar i SV (tysk schäferklubb), som mer och mer började ta över klubbens aktiviteter och blandade sig i med dess affärer. Så småningom hotade de också von Stephanitz med koncentrationsläger om han vägrade samarbeta. Till slut blev han utslängd, och ett år senare avled han,70år gammal. Detta var den 22 april 1936, klubbens 37:de födelsedag sedan grundandet. När andra världskriget var över fanns det relativt få bra hundar kvar i Tyskland. De framstående hundarna avlades i huvudsak i USA.

Det var under denna period som fördomarna mot vita hundar började växa och vara sig i folks sinnen.- Man anklagade hundarna för att vara “urartade albino-avkommor” som förstörde avelns gener med i sin tur nya avkommor. De vita hundarna blev felaktigt beskyllda emellanåt för albinism, dövhet, blindhet, sterilitet, epilepsi, höftledsdysplasi, mattad färg, sämre uthållighet och avsaknad av styrka och sjukdomsmotstånd. Även von Stephanitz föll i denna fälla att tro dessa rykten under sina senare år.

Tyskland började en kampanj för att bannlysa vita schäfrar. Uppfödare anklagade andra uppfödare, och man gjorde vita schäfrar till åtlöje så ofta det gick. Det uppstod en schism mellan uppfödare av vita schäfrar och de som födde upp tecknade schäfrar och andra dominerande färgvariationer.

Den falska informationen om de vita hundarna, och även några grymheter som rapporterades ha ägt rum av ett fåtal fanatiker som hatade vita hundar, verkar otroliga i dagens läge. Man kan påstå att genom att förstöra den vita schäfern så eliminerade man oavsiktligt kvalifikationer inom aveln som von Stephanitz hade hittat i den första hunden.

Den 9 april 1968 fastslog den Tyska schäferklubben i USA med stöd från styrelsen i Amerikanska kennelklubben(AKC) att bannlysa vita hundar inom aveln. Detta trots en världsomspännande anhållan och många positiva förslag från vita uppfödare och anhängare om att t.ex. hålla separata shower och utställningar, i likhet med många andra raser. Vita schäfrar blev de enda som någonsin blev bannlysta av schäferklubben i USA enbart för sin färg. Några försökte t.o.m. försöker än idag , att få AKC att ta bort alla registrerade vita schäfrar, eliminera alla stamtavlor och vägra att någonsin registrera flera.

AKC, till deras fördel, föll inte för detta tryck. Ännu idag fortsätter AKC att registrera alla Tyska schäfrar, oavsett färg, om de bara är renavlade. Så fast de vita hundarna är bannlyst från sin egen klubb, kan de fortfarande ställas ut i av kennelklubben anordnade lydnads tävlingar. Den kanadensiska har motstått den ökade pressen från Tyska schäferklubben i Kanada att bannlysa vit schäfer.

Dr Neufeld skrev som en del av sin doktorsavhandling 1970; – “Vita schäfrar spelade en förnäm roll i att skapa den märkvärdiga Tyska schäfern…..Det är uppenbart för forskarna att historien om och ursprunget till dessa vita fantastiska hundar, om än elakt förtalade, är hoptvinnade och oseparabla med den Tyska schäferaveln i huvudsak”. det var först senare som det uppstod att den vita aveln var en skapelse av en helt annan avelslinje och att man hade försökt att separera de vita schäfrarna från de vanliga schäfrarna, långt efter att människan hade satt upp normer för utvecklingen av schäfern. Teorier om varför just de vita schäfrarna blev utvalda för diskriminering kanske man ska överlåta åt sociologer, psykologer och historiker. Det finns ju andra liknande paralleller inom mänsklig historia…

År 2000 blev dom vita schäfrarna som var med i dåvarande klubben “Föreningen Vit Schäfer”automatiskt med i Svenska Kennelklubbens annexregister  i och med att man bytte namn på dom till “Vit Herdehund” vilket är det översatta  namnet “Weisser Schäferhund”. Även klubben bytte namn till “Vit Herdehundklubb”. Vit Herdehund är i ett uppbyggnads skede under en 10 års period.

©Rolling Dog´s